Nog om det. I år går yngste sonen ut sexan och därmed är det sista gången vi deltar i avslutningsfirandet på Älandsbro skola. Den skola där vi själva har gått, alla våra barn och alla våra syskon. Det känns lite vemodigt. Minns mina avslutningar som det var igår. Speciellt i fyran då jag fick sjunga solo "Nu grönskar det..." för hela skolan och alla föräldrar. Har väl aldrig varit så nervös i hela mitt liv... Hur kunde man utsätta ett barn för nåt sånt? Jag vågade inte protestera. På så sätt har det ju verkligen gått framåt. I dag skulle en unge bara totalvägrat.
Ett annat minne är när min syster tränade på en dikt som hon skulle läsa på en avslutning. Jag har haft lätt att komma ihåg texter och den här dikten av Erik Lindorm är så vacker och rymmer på nåt sätt alla sommarkänslor. Den fastnade verkligen.
"Sommardag"
Nu sjunger marken under mina fötter
och lekfull vindil blåser i mitt hår,
där gnolande och sommaryr jag går
en väg med blekta barr och blanka rötter,
som solen full med gröna fläckar sår.
Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika
och ludna bromsar brumma mig förbi.
Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.
Jag själv är flygstark och jag ville skrika
mig hes av glädje för att jag är fri.
Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.
Så tackar jag min jord att jag får vara
vid liv, en människa, ett blod, ett jag,
ett hjärta, som kan slå med lätta slag
och låta sorgsna drömmerier fara
som moln i fjärran på en
sommardag.
Precis så känns det när det är som bäst. Och det är dom stunderna man ska spara på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar