Så länge skutan kan gå....

Rehabilitering låter inte kul. Ändå så finns det ett hopp i ordet och det är det jag försöker fokusera på nu. Efter ett möte med arbetsgivare, Försäkringskassan, läkare och fack så känns det som att jag har kommit en bit på väg. En sjukskrivning utan ett mål är som att trampa runt i ett ingenting. Jag måste känna att jag på nåt vis ändå styr över vad som ska bli. Så gott det nu går.

Jag måste ha haft en enorm tur med både läkare (på vårdcentralen) och min kontakt på Försäkringskassan. Det har funkat alldeles utmärkt under den här tiden. Sen råder ju inte läkaren över vad experterna gör eller inte gör. Han har gjort vad han kunnat och remitterat mig runt och härnäst så är det alltså smärtkliniken i Sollefteå som står på tur. Min personliga kontakt på Fk har verkligen lyssnat på mig och visat en förståelse som jag är otroligt tacksam för. Hade aldrig varit där jag är i dag om jag hade måst fightas mot dom också. Det ska dom ha credit för. Tack!!

Så nu är det framåt som gäller. Det kan bli studier eller en försiktig återgång till jobb i höst..Vi får se. När jag dippar och tycker synd om mig själv så ska jag tänka på en dokumentär jag såg häromdagen om en man i Danmark som var sjuk i ALS. Totalförlamad och kopplad till respirator såg han som sitt kall att hjälpa andra ALS-sjuka att själva få avgöra om man vill leva vidare kopplad till respirator. Den rätten finns inte i dag i Sverige.
Den här mannen har levt 10 år med sin diagnos och anser sig ha ett rikt liv. Och vem kan avgöra det bättre än han själv?

Dokumentären heter "Mitt lyckliga liv som grönsak" och fick en verkligen att tänka till över begreppet lycka. Se den om ni kan på Svt Play. Vilken människa.

Det finns en sång av Evert Taube som jag avskydde som liten :"Så länge skutan kan gå...". Tyckte både att han och sången var gräslig. Så småningom när jag blev äldre och alltmer intresserad av sångtexter insåg jag vilken fantastisk sång  han skrivit. Läs och begrunda.







SÅ LÄNGE SKUTAN KAN GÅ Text & Musik: Evert Taube

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans.

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus, och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn,
och som fågeln på vågorna gunga?

Och vid motorernas gång,
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig;
Ding, ding, dong!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever, min vän,
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar
på böljorna blå.

Härlig är jorden

Trodde nog jag skulle få några fler kommentarer på mitt senaste inlägg om ångest men icke. Lite synd för det är alltid kul med reflektioner. Ser att många läser men antingen så vet man inte vad det är eller så är det för privat. Jag ser det ju inte riktigt från den synvinkeln. Kan jag hjälpa någon genom att skriva om mina egna erfarenheter så är jag nöjd. Då skiter jag fullständigt i vad folk tycker att man ska hålla för sig själv. Om alla gjorde det så skulle vi stå och stampa på samma fläck och det vill då inte jag i alla fall. Livet är för kort för det.

Nog gnällt om det.Det är vår och som vanligt så finns det massor jag vill göra ute. Även om jag inte kan ränna runt som förr så får jag fokusera på det jag faktiskt kan göra. Om jag kan vara i stunden så finns det massor av saker att njuta av. Man kan ju faktiskt stå på knä eller ligga o rensa ogräs. Problemet är att när jag börjar gräva så får jag hjälp av Alice - och hon gräver djupt och fort och inte där jag vill. Skulle bli en utmärkt lavinhund.

För några år sedan när jag var i mitt esse så planterade jag doftväxter hej vilt med tanken att det alltid skulle finnas något som doftade och blommade hela sommaren. Men det som då var litet och tanigt har nu tagit över det mesta utrymmet i rabatterna och nu måste det till både en nyplanering och nyplantering.

Apropå doft så ska vi byta brädfodring på västersidan av huset i år och då ryker mitt favorithörn där jag suttit så många försommarkvällar på min "ljugarbänk" under blommande, ljuvligt doftande kaprifol med ett glas vitt. Vi har sol hela dagen men det är när den dalar där i väster på kvällen och det börjar bli lite kyligare - som kaprifolen formligen däckar en med sin doft. Det är korta stunder men det gör mig lycklig bara att tänka på dom.

För det är det lilla som är det stora i livet var det någon klok som sa.

Kerstin Stjärne har skrivit en bok - "Härlig är jorden" -om sitt arbete med att anlägga en kryddträdgård. Rekommenderas verkligen till den som är intresserad av växter och dofter. Hon har med en liten dikt där som så bra beskriver känslan.

Åter till sinnena
" Det är förstås en flykt
men ännu mera en tillflykt,
till jorden och dess frön,
till nävarna och näsan,
till sin egen botten"

Bättre kan det inte sägas.

Kvällsfunderingar om liv och död

Då har alla lammat och det har gått över förväntan. 16 st totalt varav en dödfödd. I går när vi kom ut på morgonen så hade den sista tackan lammat. Hon hade två lamm och för den ene kunde vi inget göra. Han hade förmodligen dött strax efter eller redan innan födseln. Det är sånt man vet att det troligen kommer att hända men det känns i alla fall. Precis som vid slakten.

Egentligen är jag en rätt usel farmare för jag tycker det är skitjobbigt när det är dags för slakt. Har alltid tyckt det. Jag har inga problem med att äta köttet från mina egna djur men själva slaktögonblicket vill jag helst förtränga även om jag inte ens är med då. Det är lite att leva i förnekelse för det är ju priset för att leva med djur - antingen det är får, hund eller nåt annat. En dag är det dags att säga tack och adjö. För bagglammen och några av dom gamla tackorna är det redan i höst.Trösten är att dom får ha det bra ända in i det sista.

Nu är klockan 22.30 och det är dags för flasklammen att få kvällsslurken ur nappflaskan. Dom njuter och jag med. Och hösten är långt borta.