Summa sidvisningar

onsdag 29 maj 2013

Sommarminnen

Vilken fantastisk maj det har varit. Fast jag sett våren komma från insidan av mitt fönster så har det känts helt underbart. Kanske är det till och med så att man uppskattar det ännu mer då. Man vill ju oftast ha det man inte kan få och det enda jag önskar just nu är att kunna kliva ner på foten, öppna dörren och gå ut. Inget mer. Av rädsla för att vingla till på kryckor och sätta ner foten så har jag valt att åka rullstol de här veckorna. Vis av erfarenhet efter fotoperationen 2008. Nu har jag drömt om hur jag sprungit på foten och sabbat allt - huuu!

Nog om det. I år går yngste sonen ut sexan och därmed är det sista gången vi deltar i avslutningsfirandet på Älandsbro skola. Den skola där vi själva har gått, alla våra barn och alla våra syskon. Det känns lite vemodigt. Minns mina avslutningar som det var igår. Speciellt i fyran då jag fick sjunga solo "Nu grönskar det..." för hela skolan och alla föräldrar. Har väl aldrig varit så nervös i hela mitt liv... Hur kunde man utsätta ett barn för nåt sånt? Jag vågade inte protestera. På så sätt har det ju verkligen gått framåt. I dag skulle en unge bara totalvägrat.

Ett annat minne är när min syster tränade på en dikt som hon skulle läsa på en avslutning. Jag har haft lätt att komma ihåg texter och den här dikten av Erik Lindorm är så vacker och rymmer på nåt sätt alla sommarkänslor. Den fastnade verkligen.

"Sommardag"

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

 

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

 

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

 

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.
 
Precis så känns det  när det är som bäst. Och det är dom stunderna man ska spara på.


tisdag 7 maj 2013

¨Små, lätta moln....

Ja, då har det gått en vecka sedan operationen och jag är hemma igen med foten i paket. Inget gips blev det denna gång utan bandage plus en aluminiumskena som ska stabilisera foten. Om två veckor är det dags att ta stygnen och då är det bara att sätta sig på tåget till Stockholm igen. Skenan byts ut mot en walking-ortos men jag får fortfarande inte kliva ner på foten. Så det blir sex veckor ömsom i rullstol och med kryckor.

Är så sugen att gå ut i finvädret men vågar inte vingla i väg ensam på kryckor utför vår provisoriska trappa. Det vore bara korkat. Lite har jag lärt mig av operationen jag gjorde 2008 då jag både gick på och körde bil med gipsskena. Resultatet blev inte så bra .

Så nu laddar jag med böcker samtidigt som jag dirigerar de mina från soffan. Alice ser lite deppad ut för att hon inte får ligga bredvid mig, men jag har velat eliminera allt som skulle kunna orsaka en infektion.Vill inte behöva åka akut till Sundsvall. Så hon får tåla sig ett tag till.

För att stilla ett rastlöst sinne så har jag under en ganska lång tid nu förtom qigongen använt mig av relaxappar. Tycker att de är kanonbra och för närarande är det Andrew Johnson's appar som gäller. Han har gjort ett flertal som inte är alltför dyra så man kan variera lite. Det sista jag gör på kvällen är att plugga in lurarna och sedan somnar jag omgående till hans fantastiska röst. Jag gillar skarpt hans dialekt - tror han är skotte. En annan som också gjort bra relaxappar är Glenn Harrold. Kan varmt rekommendera båda två.

Kollar ut genom fönstret på en blå himmel med små, lätta moln..Fina, underbara maj med vitsippor, hägg och all den skira grönskan och doft av vår. Lycka.








söndag 28 april 2013

Två år...


Den "syttende mai" är det två år sedan jag gick hem från jobbet i tron  att jag skulle vara sjukskriven några dagar. Så fel jag hade. Mina cirklar rubbades verkligen och en två år lång berg- och dalbana fysiskt och mentalt tog sin början.

Det jag saknat mest är promenaderna. Att bara få ta Alice i kopplet och gå när jag vill och hur långt jag vill. Det är en sån frihet. Och att dansa. Att vara ensam hemma har inte alls varit så hemskt som många sagt.Tvärtom har jag njutit av tystnaden - en bristvara i dag. Med en - med svenska mått mätt- stor familj och ett yrke där var och varannan är halvdöv efter ett halvt yrkesliv - så kanske jag behövde vara ensam. Jag är nog egentligen en social eremit.

Helt klart är i alla fall att jag ska börja lyssna bättre på min kropp när den säger ifrån. Den (foten) sa egentligen stopp redan ett och ett halvt år innan jag blev sjukskriven. Men det går ju att förtränga saker - ett tag i alla fall.

Med bara en dag nu fram till operation så känns det som att det finns en chans att jag ska vara på banan i höst igen. Lyckas detta så tar jag andra foten nästa år. Den har fått ta en hel del stryk också under den här tiden.

Efter att ha krigat och formligen bombarderat sjukvården med brev så gav det till sist resultat. Jag får min operation utförd i Stockholm men betald av landstinget. Jag kunde knappt tro det när de ringde från ortopeden i Sundsvall och talade om det. Min skalle hade redan börjat formulera ett överklagande av ett avslag :).

Så med ens så blev allt lite lättare även om jag fortfarande har lite vånda över själva operationen. Men nu är det bara att tuta och köra och samtidigt släppa kontrollen - hur nu det går till. Jag ser fram emot midsommar då  jag slängt kryckorna och går för egen maskin. På en fot som inte har en osynlig sten inunder och där domningar är ett minne blott. YIPPIE!!!!!

Ha det gott alla och njut av underbara maj!

tisdag 2 april 2013

Snart dags...

Nu är det betsämt ett datum för operationen - 30 april- av alla dagar (!!). Trodde de flesta läkare gick hem tidigt på Valborgsmässoafton men inte på Sophiahemmet i alla fall. Måste erkänna att jag är nervösare än jag någonsin varit inför en operation - och jag har ju gjort ett antal. Kontrollfreaken i mig tycker dock att det är bra att få vara med och styra lite grand igen. Vi åker ner dagen innan med tåg och bor alldeles i närheten av Sophiahemmet. Jag övernattar en natt där och sedan är det tåget hem på första maj (Enda tåg jag får vara med i den dagen - haha). Folk undrar över varför vi åker tåg men det går faktiskt fortare bara man väl tråcklat sig in på det med rullstol och allt.

Så nu är det full fart med provtagningar och andra förberedelser. En månad går fort och jag vill att det ska gå så smidigt som möjligt. Sex veckor på kryckor med två återbesök. Bökigt men det får gå. Nu är det bara att fokusera på att det ska läka bra.

Talade förresten i telefonen med den förste läkaren på ortopedmottagningen i Sundsvall. Han som avfärdade mig första gången efter att inte ha sett något på röntgen. Jag hade skickat alla papper från Sophiahemmet och bett om en telefontid med honom. Av den enda anledningen att jag behövde hans medgivande för att få landstinget att betala min operation.

Han medgav att läkaren på Sophiahemmet var duktigare och att han själv inte kunde utföra den här operationen men trodde inte att klinikchefen på Sundsvalls sjukhus skulle godkänna och bevilja betalningen. Han skulle göra ett försök genom att skicka mina papper till honom men trodde inte att det skulle hjälpa.

Kontentan i så fall är att patienter som man inte kan diagnostisera själv får försöka hitta en diagnos  och läkare privat via nätet. Patienten får sedan bekosta hela rubbet själv.

Är det så det ska vara? Är det ok? Det betyder att folk som inte har möjlighet att låna pengar får bli sjukpensionärer eller hur har man tänkt sig ....? Det är i alla fall inte ett sånt samhälle jag vill ha. Kanske borde bli politiker?

Så nu är det att vänta och se om jag får något svar från klinkchefen innan 30:e april. Det kan ju hända att det blir ett positivt besked från honom men hursomhelst så blir operationen av och det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet. Sen får det bli som det blir med det andra. Det är begynnande vår och även om den blir på kryckor så är det - UNDERBART!



torsdag 14 februari 2013

Äntligen....

..händer det något i rätt riktning. Hemma nu efter att en snabbvisit till huvudstaden och konsultation hos en privat klinik i fotkirurgi. Tror att jag hamnat i nåt slags chocktillstånd. Säger som Gösta Linderholm ".....man åker jojo mellan skratt och gråt". Det gååår att fixa med en operation. Jag som sagt aldrig mer efter den sista misslyckade operationen av vänsterfoten, måste nu tänka om och framför allt - tänka positivt. Det kan tyckas löjligt men tänk efter - vi vill gärna kunna gå och röra oss utan problem. Och som läkarna på Sollefteå smärtmottagning sa :"Oskuret är bäst". Ja, visst är det så. Men om valet är att inte kunna gå som folk måste man ju chansa....

Under mina två års valsande i vården har jag mött alla kategorier av läkare.Allt från  arroganta och nonchalanta till människor som brinner för att hjälpa. Därför kan man inte såga vården rakt av för att man inte hittat rätt på en gång, men det är jävligt jobbigt. Från att ha mött en smärtläkare med storhetsvansinne (?) i Sundsvall som jag helst skulle vilja strypa, så har jag träffat underbara smärtläkare på det lilla, lilla sjukhuset i Sollefteå. Så mycket kunnande med ett fantastiskt bemötande. Rekommenderas varmt. Tack Dagmar Veraksits och Mauritz Johansson, ni borde hålla kurs för smärtläkaren i Sundsvall. Och hallååå alla politiker- Sollefteå sjukhus ska INTE läggas ner!

Inom ortopedin har jag träffat en läkare i Sundsvall som gav mig en röntgen - inte fann något på den och avfärdade mig efter fem minuter i telefonen. "Ja, du kan få en second opinion hos en kollega här på sjukhuset".
"Nej, tack. Jag kan inte gå och jag vill inte träffa din kollega. Jag vill till Umeå för en ny bedömning"
 Tyvärr hittade man ju inte orsaken där heller men så har det fortsatt - runtrunt.

Under den här tiden ska man dessutom försöka hantera Försäkringskassan. Jag har haft tur hittills - så jag ska inte klaga. Jag är dessutom en lyckligt lottad männsiska med stor familj, släkt och nära vänner som verkligen bryr sig om mitt väl och ve. Men jag tänker på alla ensamma, sjukskrivna. Vem hjälper dom??

Kontentan av det hela är att jag - som är emot alla privata sjukförsäkringar (och givetvis inte tecknat nån sån) - måste böja ner mig och söka privat sjukvård. Det innebär kanske också att jag får betala hela operationen själv (ca 65 000) för att komma på fötter (haha) och
i arbete igen. Jag vill att ALLA ska kunna få bra sjukvård och jag betalar gärna lite mer i skatt för det. För just nu känns det som att den allmänna sjukvården är i en rejäl utförsbacke och inget ser ut att göras för att vända på den trenden. Tänker på och saknar min pappa som alltid värnade de små och svaga i samhället. Han skulle ha gått i taket och politikerna skulle fått det hett om huvudet. Han skrädde inte orden. Miss you <3.

I alla fall har jag träffat en jättefin läkare som har förklarat vad som måste göras med min fot. Lite kapa här, steloperera och korta senan där...Sex veckors sjukskrivning och sen "back on track" - förhoppningsvis. Någon sa :" Man måste vara stark för att vara sjuk". Verkligen. Eller som Mark Levengoods mormor (?) sa: "Det är bara att bryta ihop och komma igen". Jag gör det ideligen - bryter ihop och kommer igen.

Ett stort hjärta till min familj och släkt, nära och kära vänner på Alla Hjärtans Dag. Puss o Kram på er <3! Utan er är jag ingen.


fredag 15 juni 2012

Höga berg..

och djupa dalar. De här två senaste dagarna har jag verkligen kastats mellan hopp och förtvivlan - fast tvärtom.
Jag fick ett fantastiskt bemötande på Sollefteå smärtmottagning. En grundlig undersökning som varade en och en halv timme - bara det..(I Sundsvall på smärtkliniken tog det 25 minuter och sen tack och hej.)
För smärtorna i rygg och ben ville man testa smärtblockader men domningen i foten är ett mysterium och läkaren hade inget förslag till behandling för den.

Så jag var rätt deppig när jag kom hem fast jag sagt att jag aldrig kommer att ge mig. Men när man hoppats så mycket så blir det en käftsmäll i alla fall. Försökte förtränga allt och koncentrera mig på sonens skolavslutning i dag istället.

Så ringer telefonen och det är min läkare i Sollefteå. Hon har pratat med överläkaren där och han föreslog att dom i alla fall ska testa att blockera smärtan i foten också om jag ville. OM  JAG VILLE???? Underbara människa!! Det är längesen jag var så glad. Tårarna sprutade. Det finns inga garantier men jag fick i alla fall hoppet tillbaka. Väntetiden är 6-8 månader men det skiter jag i så länge det rör sig i rätt riktning.

Skolavslutning och sommarlov. Jag önskar mina arbetskamrater och alla elever en lååång, skön och mycket välförtjänt ledighet.




onsdag 13 juni 2012

"Man borde inte sova..

....när natten faller på ..." skrev Jeremias i Tröstlösa. Nej, det borde man verkligen inte. Jag önskar att jag inte behövde sova alls den här tiden på året. Jag vill stanna tiden och suga musten ur varenda timmes ljus som finns just nu. Det är en underbar tid med den skira grönskan, alla dofter och sen ljuset som som vi är så svältfödda på. Det vi längtar till under resten av året. Jag njuter i fulla drag. Naturen är medicin.

I morgon är det dags för mitt besök på Smärtmottagningen i Sollefteå. Något nervöst. Ska den omtalat duktige smärtläkaren där kunna göra något? Jag har ju valsat runt i vården ett år nu och än är det ingen som kan säga varför en del av min fot är domnad. Ibland tänker jag att det måste väl finnas någon/några fler i Sverige med samma problem men än verkar ingen av mina läkare stött på nån i alla fall.

Var nere i Sundsvall på sjukhuset för att prova ut skor med stel rullsula. Detta för att jag ska undvika att böja tån när jag går. Ska se om det hjälper något. I alla fall så ser jag rätt mycket nu när jag inte kan skynda mig utan går som en lus på en tjärsticka. Det tar ett tag att transportera sig genom dessa ofantligt långa korridorer och man möter många öden längs vägen. Synen av en mycket överviktig kvinna i rullstol fick min hjärna att snabbt spola upp bilder från min mellanstadietid. Kvinnan i fråga var några år yngre än jag och min bästa kompis och jag minns mycket tydligt att vi inte var speciellt snälla mot henne.Att se henne igen i den situationen gav en olustig känsla i hela kroppen. Brrr! Smsade min kompis och berättade att jag mött henne och hon mindes också. Så nånstans så måste vi ju ha vetat att vi gjorde fel. Klen tröst för den som blev utsatt.

Ett betydligt roligare möte såg jag på bussen ner till Sundsvall mellan en äldre herre och dam som råkade hamna bredvid varandra. Kul att sitta och tjuvlyssna när de först pratade lite försiktigt med varandra. Efterhand blev mannen allt djärvare och började dra historier och när vi klev av vid sjukhuset så hjälpte han henne av bussen och dom gick in tillsammans.Tänk om det var början på en romans?? Gjorde mig glad i alla fall - ända till jag mötte hon i rullstolen.

Som sagt - många öden får man se på ett sjukhus. Det får mig att bättre uppskatta det jag faktiskt har och det jag kan göra. Jag kan ju gå fast sakta och kortare sträckor. Men ändå.

Läste nånstans följande:
"Den som är frisk och får en sten i skon går väldigt illa efter ett tag, gnäller och vill inget hellre än att bli av med stenen.
Den som inte kan gå skulle bli överlycklig om han fick byta plats med honom."

Visst är det så.Men just nu vill jag jävligt gärna bli av med den där stenen i skon.










söndag 20 maj 2012

Så länge skutan kan gå....

Rehabilitering låter inte kul. Ändå så finns det ett hopp i ordet och det är det jag försöker fokusera på nu. Efter ett möte med arbetsgivare, Försäkringskassan, läkare och fack så känns det som att jag har kommit en bit på väg. En sjukskrivning utan ett mål är som att trampa runt i ett ingenting. Jag måste känna att jag på nåt vis ändå styr över vad som ska bli. Så gott det nu går.

Jag måste ha haft en enorm tur med både läkare (på vårdcentralen) och min kontakt på Försäkringskassan. Det har funkat alldeles utmärkt under den här tiden. Sen råder ju inte läkaren över vad experterna gör eller inte gör. Han har gjort vad han kunnat och remitterat mig runt och härnäst så är det alltså smärtkliniken i Sollefteå som står på tur. Min personliga kontakt på Fk har verkligen lyssnat på mig och visat en förståelse som jag är otroligt tacksam för. Hade aldrig varit där jag är i dag om jag hade måst fightas mot dom också. Det ska dom ha credit för. Tack!!

Så nu är det framåt som gäller. Det kan bli studier eller en försiktig återgång till jobb i höst..Vi får se. När jag dippar och tycker synd om mig själv så ska jag tänka på en dokumentär jag såg häromdagen om en man i Danmark som var sjuk i ALS. Totalförlamad och kopplad till respirator såg han som sitt kall att hjälpa andra ALS-sjuka att själva få avgöra om man vill leva vidare kopplad till respirator. Den rätten finns inte i dag i Sverige.
Den här mannen har levt 10 år med sin diagnos och anser sig ha ett rikt liv. Och vem kan avgöra det bättre än han själv?

Dokumentären heter "Mitt lyckliga liv som grönsak" och fick en verkligen att tänka till över begreppet lycka. Se den om ni kan på Svt Play. Vilken människa.

Det finns en sång av Evert Taube som jag avskydde som liten :"Så länge skutan kan gå...". Tyckte både att han och sången var gräslig. Så småningom när jag blev äldre och alltmer intresserad av sångtexter insåg jag vilken fantastisk sång  han skrivit. Läs och begrunda.







SÅ LÄNGE SKUTAN KAN GÅ
Text & Musik: Evert Taube

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Om blott en dag eller två,
så håll tillgodo ändå,
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans,
att få en kyss eller två i en yrande dans.

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus, och kunna sjunga?
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn,
och som fågeln på vågorna gunga?

Och vid motorernas gång,
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig;
Ding, ding, dong!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.

Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider!
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!

Det är en rasande tur att du lever, min vän,
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.

Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans!

Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar
på böljorna blå.

söndag 13 maj 2012

Härlig är jorden

Trodde nog jag skulle få några fler kommentarer på mitt senaste inlägg om ångest men icke. Lite synd för det är alltid kul med reflektioner. Ser att många läser men antingen så vet man inte vad det är eller så är det för privat. Jag ser det ju inte riktigt från den synvinkeln. Kan jag hjälpa någon genom att skriva om mina egna erfarenheter så är jag nöjd. Då skiter jag fullständigt i vad folk tycker att man ska hålla för sig själv. Om alla gjorde det så skulle vi stå och stampa på samma fläck och det vill då inte jag i alla fall. Livet är för kort för det.

Nog gnällt om det.Det är vår och som vanligt så finns det massor jag vill göra ute. Även om jag inte kan ränna runt som förr så får jag fokusera på det jag faktiskt kan göra. Om jag kan vara i stunden så finns det massor av saker att njuta av. Man kan ju faktiskt stå på knä eller ligga o rensa ogräs. Problemet är att när jag börjar gräva så får jag hjälp av Alice - och hon gräver djupt och fort och inte där jag vill. Skulle bli en utmärkt lavinhund.

För några år sedan när jag var i mitt esse så planterade jag doftväxter hej vilt med tanken att det alltid skulle finnas något som doftade och blommade hela sommaren. Men det som då var litet och tanigt har nu tagit över det mesta utrymmet i rabatterna och nu måste det till både en nyplanering och nyplantering.

Apropå doft så ska vi byta brädfodring på västersidan av huset i år och då ryker mitt favorithörn där jag suttit så många försommarkvällar på min "ljugarbänk" under blommande, ljuvligt doftande kaprifol med ett glas vitt. Vi har sol hela dagen men det är när den dalar där i väster på kvällen och det börjar bli lite kyligare - som kaprifolen formligen däckar en med sin doft. Det är korta stunder men det gör mig lycklig bara att tänka på dom.

För det är det lilla som är det stora i livet var det någon klok som sa.

Kerstin Stjärne har skrivit en bok - "Härlig är jorden" -om sitt arbete med att anlägga en kryddträdgård. Rekommenderas verkligen till den som är intresserad av växter och dofter. Hon har med en liten dikt där som så bra beskriver känslan.

Åter till sinnena
" Det är förstås en flykt
men ännu mera en tillflykt,
till jorden och dess frön,
till nävarna och näsan,
till sin egen botten"

Bättre kan det inte sägas.

tisdag 1 maj 2012

Kvällsfunderingar om liv och död

Då har alla lammat och det har gått över förväntan. 16 st totalt varav en dödfödd. I går när vi kom ut på morgonen så hade den sista tackan lammat. Hon hade två lamm och för den ene kunde vi inget göra. Han hade förmodligen dött strax efter eller redan innan födseln. Det är sånt man vet att det troligen kommer att hända men det känns i alla fall. Precis som vid slakten.

Egentligen är jag en rätt usel farmare för jag tycker det är skitjobbigt när det är dags för slakt. Har alltid tyckt det. Jag har inga problem med att äta köttet från mina egna djur men själva slaktögonblicket vill jag helst förtränga även om jag inte ens är med då. Det är lite att leva i förnekelse för det är ju priset för att leva med djur - antingen det är får, hund eller nåt annat. En dag är det dags att säga tack och adjö. För bagglammen och några av dom gamla tackorna är det redan i höst.Trösten är att dom får ha det bra ända in i det sista.

Nu är klockan 22.30 och det är dags för flasklammen att få kvällsslurken ur nappflaskan. Dom njuter och jag med. Och hösten är långt borta.