Två år...

Den "syttende mai" är det två år sedan jag gick hem från jobbet i tron  att jag skulle vara sjukskriven några dagar. Så fel jag hade. Mina cirklar rubbades verkligen och en två år lång berg- och dalbana fysiskt och mentalt tog sin början.

Det jag saknat mest är promenaderna. Att bara få ta Alice i kopplet och gå när jag vill och hur långt jag vill. Det är en sån frihet. Och att dansa. Att vara ensam hemma har inte alls varit så hemskt som många sagt.Tvärtom har jag njutit av tystnaden - en bristvara i dag. Med en - med svenska mått mätt- stor familj och ett yrke där var och varannan är halvdöv efter ett halvt yrkesliv - så kanske jag behövde vara ensam. Jag är nog egentligen en social eremit.

Helt klart är i alla fall att jag ska börja lyssna bättre på min kropp när den säger ifrån. Den (foten) sa egentligen stopp redan ett och ett halvt år innan jag blev sjukskriven. Men det går ju att förtränga saker - ett tag i alla fall.

Med bara en dag nu fram till operation så känns det som att det finns en chans att jag ska vara på banan i höst igen. Lyckas detta så tar jag andra foten nästa år. Den har fått ta en hel del stryk också under den här tiden.

Efter att ha krigat och formligen bombarderat sjukvården med brev så gav det till sist resultat. Jag får min operation utförd i Stockholm men betald av landstinget. Jag kunde knappt tro det när de ringde från ortopeden i Sundsvall och talade om det. Min skalle hade redan börjat formulera ett överklagande av ett avslag :).

Så med ens så blev allt lite lättare även om jag fortfarande har lite vånda över själva operationen. Men nu är det bara att tuta och köra och samtidigt släppa kontrollen - hur nu det går till. Jag ser fram emot midsommar då  jag slängt kryckorna och går för egen maskin. På en fot som inte har en osynlig sten inunder och där domningar är ett minne blott. YIPPIE!!!!!

Ha det gott alla och njut av underbara maj!