..händer det något i rätt riktning. Hemma nu efter att en snabbvisit till huvudstaden och konsultation hos en privat klinik i fotkirurgi. Tror att jag hamnat i nåt slags chocktillstånd. Säger som Gösta Linderholm ".....man åker jojo mellan skratt och gråt". Det gååår att fixa med en operation. Jag som sagt aldrig mer efter den sista misslyckade operationen av vänsterfoten, måste nu tänka om och framför allt - tänka positivt. Det kan tyckas löjligt men tänk efter - vi vill gärna kunna gå och röra oss utan problem. Och som läkarna på Sollefteå smärtmottagning sa :"Oskuret är bäst". Ja, visst är det så. Men om valet är att inte kunna gå som folk måste man ju chansa....
Under mina två års valsande i vården har jag mött alla kategorier av läkare.Allt från arroganta och nonchalanta till människor som brinner för att hjälpa. Därför kan man inte såga vården rakt av för att man inte hittat rätt på en gång, men det är jävligt jobbigt. Från att ha mött en smärtläkare med storhetsvansinne (?) i Sundsvall som jag helst skulle vilja strypa, så har jag träffat underbara smärtläkare på det lilla, lilla sjukhuset i Sollefteå. Så mycket kunnande med ett fantastiskt bemötande. Rekommenderas varmt. Tack Dagmar Veraksits och Mauritz Johansson, ni borde hålla kurs för smärtläkaren i Sundsvall. Och hallååå alla politiker- Sollefteå sjukhus ska INTE läggas ner!
Inom ortopedin har jag träffat en läkare i Sundsvall som gav mig en röntgen - inte fann något på den och avfärdade mig efter fem minuter i telefonen. "Ja, du kan få en second opinion hos en kollega här på sjukhuset".
"Nej, tack. Jag kan inte gå och jag vill inte träffa din kollega. Jag vill till Umeå för en ny bedömning"
Tyvärr hittade man ju inte orsaken där heller men så har det fortsatt - runtrunt.
Under den här tiden ska man dessutom försöka hantera Försäkringskassan. Jag har haft tur hittills - så jag ska inte klaga. Jag är dessutom en lyckligt lottad männsiska med stor familj, släkt och nära vänner som verkligen bryr sig om mitt väl och ve. Men jag tänker på alla ensamma, sjukskrivna. Vem hjälper dom??
Kontentan av det hela är att jag - som är emot alla privata sjukförsäkringar (och givetvis inte tecknat nån sån) - måste böja ner mig och söka privat sjukvård. Det innebär kanske också att jag får betala hela operationen själv (ca 65 000) för att komma på fötter (haha) och
i arbete igen. Jag vill att ALLA ska kunna få bra sjukvård och jag betalar gärna lite mer i skatt för det. För just nu känns det som att den allmänna sjukvården är i en rejäl utförsbacke och inget ser ut att göras för att vända på den trenden. Tänker på och saknar min pappa som alltid värnade de små och svaga i samhället. Han skulle ha gått i taket och politikerna skulle fått det hett om huvudet. Han skrädde inte orden. Miss you <3.
I alla fall har jag träffat en jättefin läkare som har förklarat vad som måste göras med min fot. Lite kapa här, steloperera och korta senan där...Sex veckors sjukskrivning och sen "back on track" - förhoppningsvis. Någon sa :" Man måste vara stark för att vara sjuk". Verkligen. Eller som Mark Levengoods mormor (?) sa: "Det är bara att bryta ihop och komma igen". Jag gör det ideligen - bryter ihop och kommer igen.
Ett stort hjärta till min familj och släkt, nära och kära vänner på Alla Hjärtans Dag. Puss o Kram på er <3! Utan er är jag ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar