Summa sidvisningar

onsdag 13 juni 2012

"Man borde inte sova..

....när natten faller på ..." skrev Jeremias i Tröstlösa. Nej, det borde man verkligen inte. Jag önskar att jag inte behövde sova alls den här tiden på året. Jag vill stanna tiden och suga musten ur varenda timmes ljus som finns just nu. Det är en underbar tid med den skira grönskan, alla dofter och sen ljuset som som vi är så svältfödda på. Det vi längtar till under resten av året. Jag njuter i fulla drag. Naturen är medicin.

I morgon är det dags för mitt besök på Smärtmottagningen i Sollefteå. Något nervöst. Ska den omtalat duktige smärtläkaren där kunna göra något? Jag har ju valsat runt i vården ett år nu och än är det ingen som kan säga varför en del av min fot är domnad. Ibland tänker jag att det måste väl finnas någon/några fler i Sverige med samma problem men än verkar ingen av mina läkare stött på nån i alla fall.

Var nere i Sundsvall på sjukhuset för att prova ut skor med stel rullsula. Detta för att jag ska undvika att böja tån när jag går. Ska se om det hjälper något. I alla fall så ser jag rätt mycket nu när jag inte kan skynda mig utan går som en lus på en tjärsticka. Det tar ett tag att transportera sig genom dessa ofantligt långa korridorer och man möter många öden längs vägen. Synen av en mycket överviktig kvinna i rullstol fick min hjärna att snabbt spola upp bilder från min mellanstadietid. Kvinnan i fråga var några år yngre än jag och min bästa kompis och jag minns mycket tydligt att vi inte var speciellt snälla mot henne.Att se henne igen i den situationen gav en olustig känsla i hela kroppen. Brrr! Smsade min kompis och berättade att jag mött henne och hon mindes också. Så nånstans så måste vi ju ha vetat att vi gjorde fel. Klen tröst för den som blev utsatt.

Ett betydligt roligare möte såg jag på bussen ner till Sundsvall mellan en äldre herre och dam som råkade hamna bredvid varandra. Kul att sitta och tjuvlyssna när de först pratade lite försiktigt med varandra. Efterhand blev mannen allt djärvare och började dra historier och när vi klev av vid sjukhuset så hjälpte han henne av bussen och dom gick in tillsammans.Tänk om det var början på en romans?? Gjorde mig glad i alla fall - ända till jag mötte hon i rullstolen.

Som sagt - många öden får man se på ett sjukhus. Det får mig att bättre uppskatta det jag faktiskt har och det jag kan göra. Jag kan ju gå fast sakta och kortare sträckor. Men ändå.

Läste nånstans följande:
"Den som är frisk och får en sten i skon går väldigt illa efter ett tag, gnäller och vill inget hellre än att bli av med stenen.
Den som inte kan gå skulle bli överlycklig om han fick byta plats med honom."

Visst är det så.Men just nu vill jag jävligt gärna bli av med den där stenen i skon.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar